Allt började egentligen med en önskan om att få bli snygg i håret. Christoffer Zetterlund var väldigt inne på 50-talet när han var yngre och letade efter någon som kunde klippa honom i en tidsenlig frisyr, men det var lättare sagt än gjort.

– Detta var ju i Värmland, innan barberarboomen. Det blev ofta en snabb barnklippning, och så kom man ut och såg ut som en Paradise Hotel-deltagare. Visst, det var billigt, men det var inte det jag ville ha. Först i Stockholm, på en barberarsalong som satt ihop med en lifestylebutik, fick jag min första riktiga herrklippning.

Christoffer växte upp i Värmland, flyttade runt, testade jobb på lager och i butik. Gymnasiet slutade utan betyg och med en vag idé om att bli brandman eller polis.

– Jag har alltid varit estetiskt lagd och varit intresserad av bild, form och musik. Men jag hittade inte rätt medium. Och jag trivdes inte med att jobba i butik. Till slut kände jag att jag behövde byta spår helt.

Vändningen kom när en kompis åkte utomlands för att gå en barberarutbildning. Christoffer sparade pengar, sa upp sig och planerade att göra samma sak, men landade i stället på Svenska Frisörskolans och Sharper Barbershops utbildning i Göteborg.

– Jag var 27–28 år och hade aldrig ens snaggat en polare. Men jag gillade känslan av att vara nybörjare och jag hade ingen plan B. Det gör något med ens fokus.

 



Utbildningen pågick i fem månader, två dagar i veckan. Efter examen fick han lärlingsplats hos Sharper, men ekonomin krävde disciplin. Fyra dagar jobbade han på lager, fredag–lördag på salong – och så varannan söndag tillbaka på lagret.

– Det var slitigt. Men jag hade bestämt mig.

I efterhand beskriver han lärlingstiden som en motor i utvecklingen: noll prestige, mycket repetition.

– Jag tänkte: ”Jag kan ingenting – det är bara att lyssna och göra.” Jag sög åt mig allt, klippte samma form om och om igen tills handen kände vad ögat såg.

Han upptäckte snabbt att en bra herrklippning inte är liktydigt med maskin.

– Det finns en myt om att herr är enklare än dam. Men form, vikt, överdirigering, anslutning,
disconnection – du måste förstå hur ramen runt ansiktet funkar. Annars blir det ett hafsjobb.

Efter två år på Sharper började Christoffer tvivla. Var det verkligen detta han ville göra? Han trivdes på sitt jobb men funderade ändå på att lämna yrket. Han gav det en chans till, bestämde sig för ett miljöombyte och testjobbade på salongen Gro – även den i Göteborg.

– Jag har varit där i nästan sex år nu. Jag trivs svinbra. Det är mycket frihet, nästan som att ha hyrstol fast jag är anställd, och kollegor som är lika nördiga som jag.

Gro började som en hybridsalong med tyngd på herr, men är idag uttalat unisex. Det passade Christoffer.

– Det gjorde att jag var tvungen att växla upp: mer formförståelse, mer styling, fler referenser. Jag älskar 50-talsklassiker, men jag dras mest mot det stökigare frisyrerna: punk, emo och subkulturer från 00-talet. Lite androgyn energi. De “konstiga” frisyrerna är ofta de roligaste – du får ta chefskap över helheten.


Kundbasen är blandad men med tyngd runt 35-årsåldern, ofta folk som vill ha något lite vassare. Skägg gör han fortfarande – men det har gått ner till kanske 20–25 procent av hans arbete jämfört med 50/50 under Sharper-tiden.

– Skägg är ett eget språk. Hudprepp, riktning på stråna, längdbalans mellan mustasch och haka, cheek-lines som inte ser ritade ut. Men just nu är det färre helskäggskunder, fler mustascher och lätt skäggskugga som ska funka med en mjukare frisyr.

Han loggar ofta in kundens referens till en formprincip.

– Om personen säger “Oasis-frisyr” tänker jag intern balans: plattare sidor, volym fram, lite “lived-in” textur i toppen. Jag sektionerar i en hästsko, låter fronten få en liten överdirigering för att behålla längd, och jobbar med lätt separation i finishen så det inte blir en gelhjälm.

Vi pratar om trender, och vad han gillar just nu.

– Britpop-luggar, indie- och emo-slag, den moderna hockeyn och att fler vågar sig på ”disconnection” på rätt ställe. Och nej, jag är inte allergisk mot “ful-trender” – de är oftast roligast tekniskt. Dreadlocks hoppar jag gärna över, men annars: kör!

Något han märkt på senare år är att unga killar har nya referenser och höga krav.

– TikTok-generationen kommer in med ett gäng bilder och exakt önskad volym i exakt sektion. Kidsen är superpetiga – på riktigt. Det är hälsosamt. De tvingar oss att prata ett nytt språk: vad är skillnaden mellan en crop och en fringe? Var sitter tyngdpunkten i en Oasis-silhuett? Hur bygger vi en modern hockeyfrilla utan att det blir parodiskt?

 


Det kräver att barberare också kliver utanför sin bekvämlighetszon.

– Jag tycker man ska våga säga ja till längre hår. Gå en fönkurs. Lär dig jobba med mjukare övergångar. Vi kan ju så mycket mer än skinfades. Missförstå mig rätt, det är inget fel på skinfades – jag gör dem gärna – men verktygslådan ska vara större än ett munstycke.

För honom själv är vidareutbildning en ventil.

– Jag jagar nog känslan av att vara novis, det taggar mig. Varje kurs är ett nytt verktyg. Dagen du tänker att “jag kan det här” – då har du stannat. Jag ser det på kollegor som slutat gå kurser: efter ett halvår börjar de tappa både energi och riktning. Det är inte en diss, det är en varningsskylt.

Christoffer har tävlat mycket, han kom tidigt tvåa i American All-Star Challenge Sverige, har nått flera finalplatser och i år blev han alltså Årets Barberare i Årets Frisör 2025.

– Tävling är masochism. Du mår dåligt, blir synad och stressnivån är hög. Men det är också frihet. Och väldigt roligt. När du har en kund i stolen finns det tydliga ramar att förhålla sig till, med rätta. På scen kan du göra exakt vad du vill – du ansvarar fullt för idé, form och utförande. Det är ett rus. Om man är sugen på att tävla tycker jag verkligen man ska testa, du har inget att förlora och kommer alltid lära dig något på vägen.

Looken han vann Årets Barberare med bär spår av 90-talsrave, Berlin-nätter och undergroundscenen.

– Jag döpte en av dem till “Kitty Cat Club” – en referens till en klubb i Berlin. Svettig nattklubb, retro, lite farligt, men med kontroll. Du kan inte gömma en dålig övergång under rök och stroboskop – formen måste sitta.

Responsen efter vinsten förvånade honom, på ett positivt sätt.

– När jag plockade hem vinsten trodde jag att “mitt skrå”, alltså barberarna, var de enda som skulle bry sig. Men det var massa stylister och frisörer på galan kom fram, sa grattis och gav mig komplimanger för mitt arbete. Det värmde verkligen, säger Christoffer och fortsätter:
– Vi barberare känner ofta lite av en underdog-känsla i den här branschen. Men vi är ju samma mekaniker på något vis – oavsett om du mekar med motorcykel eller en bil, är det ju fortfarande motorerna vi jobbar med. Det är lite som frisörer och barberare – vi håller på med hår och att göra våra kunder nöjda. Jag är hoppfull för en framtid där vi har mer samsyn.

Även på hemmaplan var det massor av kollegor, vänner och kunder grattade honom.

– Jag fick blommor, en whisky och många fina ord. Sen kom måndagen och första kunden satte sig i stolen, då var liksom allt som vanligt igen. Det är nyttigt tror jag. En vinst är jättekul, men lyckan sitter ändå i arbetet: att skapa en form som bär någon genom en vardag.

Med det sagt är Christoffer såklart väldigt stolt över vinsten. Hans kunder får numera bära en frisörkappa det står Årets Barberare på och han har lagt till sin nya titel i sin Instagram-bio. Instagram-namnet @barber_in_boots fångar honom väl.

– Boots, råjeans och hatt. Folk kanske tror att jag klätt upp mig för bilder eller när det är något event, men det är så jag ser ut varje dag. Förutom när jag cyklar. Boots och cowboyhatt på landsvägscykel är ... opraktiskt.

Han bor i Göteborg, lever med sambo och två barn och är just nu pappaledig.

– Man blir inte rik på pappaledighet, haha, så jag jobbar lite då och då. Mina drömmar är rätt enkla. Jag vill fortsätta att utvecklas, och kommer att tävla när det känns rätt. Ett av mina delmål var att vinna Årets Barberare, det var kul att få checka av det. Jag önskar att jag kunde ge dig något saftigt livsmål, som: ”jag drömmer om att åka till Hollywood!”. Men jag har två små barn – det viktigaste är att min familj mår bra. Allt med mitt jobb är bara grädde på moset.

Men det är en grädde han brinner för. För att beskriva sitt arbetssätt talar Christoffer hellre om en känsla än om punkter. Allt börjar med konsultationen. Han tittar på ansikte, vardag och vanor.

– Jag vill veta hur håret lever när kunden inte har mig hemma: hur tvättar du, vad orkar du, vad hatar du? Ansiktsformen är en ram, men långt ifrån allt. Har kunden glasögon, hjälm, skägg? Allt påverkar.

 


Föningen är inte bara styling, utan en fortsättning på klippningen. Han vill visa kunden ett resultat som är möjligt att återskapa.

– Jag säljer inte en redaktionell look till någon som springer till bussen. Då visar jag tvåminutersversionen: spray i botten, snabb föning för riktning, cream i handflatan, in – klart.

Och när kunden frågar varför det kostar mer än hos grannen förklarar han att priset inte handlar om minuter, utan om värdet av form, förståelse och hållbarhet.

– Michelin-kockarna gnäller inte på att pizzerior finns. Det är olika gäster, olika behov. Så ser jag på salonger också. Vi konkurrerar inte riktigt för det är vitt skilda tjänster.

Samtidigt tycker Christoffer det är viktigt att få in nya, hungriga barberare som lägger vikt på hantverket och är tydlig med vad som han tror krävs när branschen tar emot dem.

– Om du tar in en lärling: gör det på riktigt. Avsätt tid, ge stöd. Annars knäcker du människor och då förlorar branschen på det. Alla kan inte vara lärare, och det är okej, men var ärlig mot dig själv och mot dem. Jag har själv inte tagit emot lärlingar än, säger han och fortsätter:
– Jag älskar att peppa. Jag tar gärna frågor och visar. Kanske vill jag ha en lärling någon gång när lärandet av andra lockar mer än att lära mig själv. Det är ett stort ansvar – det är lite som valpar: du måste ta hand om dem om du vill att de ska växa.

Till nybörjaren är han kristallklar i sina råd.

– Var ödmjuk. Sug åt dig allt. Visa hunger. Det blir tufft ett tag – låt det vara tufft. Du bygger handens minne när ingen applåderar. Fortsätt!

Till proffset som fastnat säger han:
– Gå en kurs. Byt saxvinkel. Låt någon annan se dig jobba. Att vara “nästan klar” är ofta farligast – komfort känns som trygghet, men den gör dig trubbig.

Och till kunderna har han en stående inbjudan.
– Testa något litet nytt. En centimeter här, en flyttad tyngdpunkt där. Mitt jobb är kreativ problemlösning. Ditt jobb är att känna dig som dig själv – fast lite mer du.

Han skrattar åt sin egen, lite kärva självinsikt.
– Jag tror alla vi i branschen har ett litet svart hål i hjärtat som fylls när kunden säger “det här blev sjukt bra”. Sen går kunden – och hålet öppnar sig igen. Då börjar man om. Det är väl därför vi fortsätter. ◊