När vi fastnar i samma spår

Jag har inget emot slingor eller balayage – tvärtom, de kan vara fantastiska tekniker. Men när jag scrollar på sociala medier och ser att nästan allt ser likadant ut kan jag inte låta bli att undra: vad hände med bredden i vårt yrke?

Vi kallar oss kreatörer, men ändå slutar det ofta med att vi levererar samma sak till de flesta. Det känns tryggt. Det är vad kunden ber om. Men det handlar också om att vi kanske inte längre tränar oss på andra lösningar.

Och här är en reflektion jag inte kan släppa: när vi gör samma behandling om och om igen blir vi inte bättre frisörer, vi blir bara snabbare på just den behandlingen. Kunskap är färskvara. Slutar vi använda teknikerna vi en gång lärde oss försvinner de långsamt. När nästa stora trend kommer, eller när en kund ber oss om något helt annat – är vi då redo? Eller står vi där och famlar för att vi tappat det vi en gång kunde?
Att nästan varje kund får samma typ av behandling är en signal vi borde ta på allvar. För utveckling kommer inte av att göra samma sak, utan av att våga variera.

När kunderna lärde sig att vänta

En annan sak som förändrat branschen är hur kundernas beteende har skiftat. När balayage och “hållbara” tekniker slog igenom började vi prata om hur länge färgen kunde hålla. Och det stämmer ju – en välgjord balayage kan se fin ut i flera månader. Men vi glömde konsekvensen – vi lärde kunderna att de inte behövde komma tillbaka lika ofta.

Samtidigt hände något annat: färgerna vi jobbar med i dag är ofta mindre pigmenterade än förr och tvättas ur snyggare, utan skarpa kanter. För kunden är det perfekt – håret ser fräscht ut längre. Men för oss frisörer innebär det ännu färre återbesök.

Vi är till och med med och underhåller beteendet. Hur ofta ser vi inte inlägg på sociala medier där vi stolt visar en färg som “fortfarande ser fantastisk ut – sex månader senare”? För kunden är det såklart en bekräftelse, men för oss blir det i praktiken ett avbokningsargument.

Den obekväma matematiken

Jag gillar att göra det konkret. Så här ser det ut: En kund betalar 2 500 kronor för sin färgbehandling. • Om hon kommer efter 1,5 månad (8 gånger/år) blir det 20 000 kronor/år.

• Om hon kommer var tredje månad (4 gånger/år) blir det 10 000 kronor/år.

• Om hon kommer tre gånger/år blir det 7 500 kronor/år.

Skillnaden är enorm. På en enda kund kan du förlora över 12 000 kronor per år. Har du tjugo sådana kunder? Då handlar det om en kvarts miljon.

Den kanske mest obekväma sanningen är inte bara att kunderna är kvar – lika nöjda som alltid – men att vi själva har varit med och skapat det här beteendet. Vi har lärt dem att de kan vänta längre mellan besöken, och nu sitter de i stolen hälften så ofta.

Vardagssalongen kontra kändisfrisören

Visst finns det frisörer som klarar sig på de långvariga färgteknikerna. Kändisfrisörerna kan ta många tusenlappar för en enda sittning, för deras kunder betalar inte bara för färgen – de betalar för namnet, upplevelsen och statusen som följer med. För dem spelar det mindre roll om kunden kommer tre gånger om året istället för åtta, eftersom priset per besök är så högt.

Men på vardagssalongen ser verkligheten annorlunda ut. Våra kunder lever inte på röda mattan, de lever vanliga liv med vanliga plånböcker. När deras besök blir färre slår det direkt mot intäkterna. För oss räcker det inte med att kunderna är nöjda – de måste också komma tillbaka ofta nog för att företaget ska gå runt.

Kris eller ansvar?

Vi pratar ofta om att frisörbranschen är i kris. Många salonger kämpar, och vi hör gång på gång om företag som går i konkurs. Det gör ont, för varje gång det händer vet vi att det finns människor bakom – kollegor som kämpat och brunnit för sitt hantverk.

Men ibland måste vi ställa oss den svåra frågan: är det ett branschproblem, eller är det i grunden ett företagsekonomiskt problem? När ett företag går i konkurs beror det i praktiken alltid på samma sak – för stora utgifter och för små inkomster. Där måste vi vara ärliga mot oss själva: det är vårt ansvar som företagare att se till att de två matchar.

Det betyder inte att allt är enkelt eller att vi kan kontrollera allt. Men det betyder att vi måste våga prata om ekonomi lika öppet som vi pratar om teknik. För utan balans mellan inkomster och utgifter spelar det ingen roll hur bra vi är på färg – företaget kommer ändå att blöda.

Har vi blivit bekväma?

Jag hör ofta frisörer säga: “Jag hinner inte mer.” Men när jag tittar runt ser jag snarare att många har mer luft i kalendern än förr. Skillnaden är att vi inte fyller luckorna. Vi väntar på att kunderna ska hitta oss – istället för att vi aktivt söker upp dem.

Och en annan sak har förändrats: förr hade vi ofta flera kunder igång samtidigt. Någon satt med färg, en annan klipptes. I dag är det vanligt att vi tar en kund åt gången. Hälsomässigt kan det vara bättre – lugnare tempo, mer fokus, mindre stress. Men ekonomiskt blir det färre betalande kunder per dag. Om vi inte justerar priserna går kalkylen inte ihop.

Vad kan vi göra?

Jag tror inte lösningen är att jobba fler timmar eller slita hårdare. Tvärtom – jag tror att vi måste börja jobba smartare.

Kanske behöver vi våga göra tvärtemot vad vi gjort på senare år. Förr arbetade vi ofta med helfärger och starkt pigmenterade kulörer som gav en tydlig utväxt – vilket gjorde att kunderna var tvungna att komma var sjätte vecka. Kortare frisyrer och luggar skapade samma behov. I dag gör vi ofta allt för att skapa frisyrer och färger som ska hålla länge, men kanske är det just där vi tappar vår egen lönsamhet.

Vi kan också tänka mer mellan färgbehandlingarna. Boka in kunden för en glossing, en luggklippning eller en styling. Det håller relationen vid liv, det skapar intäkt – och det gör att vi kan behålla prisnivån på våra större behandlingar.

Och vi måste bli mer aktiva med att bygga nya relationer. När var senast du gav en nöjd kund ditt visitkort och bad henne att rekommendera dig vidare? När tog du själv första steget, istället för att vänta på att Instagram ska fylla din stol?

Och till sist – vi behöver påminna oss själva om att frisöryrket inte måste vara lika med slit. Vi behöver inte jobba fler timmar än alla andra. Tänk om vi i stället såg våra arbetsdagar som åtta timmar, effektivt fyllda? Om de timmarna är smart packade med färg, klipp och underhållstjänster kan vi öka lönsamheten utan att offra mer tid eller vår hälsa.

Min reflektion

Jag älskar vårt hantverk, men jag har också lärt mig att vi inte bara är frisörer – vi är entreprenörer. Det betyder att vi måste våga prata om ekonomi, inte bara om teknik.
Så jag lämnar er med en fråga som jag själv ofta återkommer till: Har vi skapat en trend som gör våra egna företag mindre lönsamma?



// Camilla Rörstrand